Steg 2

Senaste tiden verkar min sjukdom tagit en extra väg.

Känslan är ungefär som att köra på en tvåfilig väg i hög hastighet.. Kruxet är dock att man använder båda körfilerna samtidigt. Inte en lätt ekvation - snudd på omöjligt egentligen.

Att mitt psyke är "fucked up", det vet jag - ingen nyhet. Men nu har nått annat börjat visa sig mer och mer.

Depressionen tar över min fysik. Inte nog med att helvetet tagit över min hjärna har den nu börjat äta av min kropp.Att dessutom psyket och fysiken samarbetar mot mig gör mig så ledsen.

Det har nu hänt några gånger att när jag slutar mitt jobb för dagen och ska gå hem DÅ slår det till , Jag kan inte styra mina ben, kommer inte ihåg hur man gör, Jätteobehagligt och gör mig livrädd. Vad är det som händer? Jag kan ju inte stå här mitt i centrum som en idiot!!  Rör på dig Anna för helvete!! SKÄRPNING!

Med en enorm kraftansträngning går jag i myrsteg genomsvettig  till bussen för jag vet inte om jag tar mig hem, Eftersom jag bor två hållplatser bort är det mycket ovanligt att jag tar bussen från jobbet till mitt hem.

Hursom så i de här lägena har jag inget val - jag måste ta mig hem på nått vis! Vill bara sätta mig ner och hoppas att det släpper men att sitta på arslet mitt på rådhustorget är inget jag nedlåter mig till. Känner mig redan tillräckligt knäpp.

Sist det hände (tidigare i veckan) slog paniken igång rejält. Har tagit mig till bussen , står och åker hemåt  när tanken kommer - Anna, nu är du riktigt rubbad! Du har gått nästan hela ditt liv. Om du inte kan gå hur fasen ska du hitta hem?? NU är det åt helvete - vad blir nästa steg?

PANIK! Pulsen ökar till max - tårarna kommer- gråter som ett hulkande barn, Tänk om jag inte hittar hem ,vad gör jag då? Kan jag ringa nån som visar mig vägen?  Shit ,vad tänker de andra på bussen om mitt sjuka beteende Vänder mig mot fönstret , blundar , andas.

Hittar dock min hållplats och mer eller mindre ramlar av - i skam!!!

Myrsteg hemåt, tar Elsa precis utanför porten sen in igen, Rasa ihop i sängen och bara domna bort .


Jag vill bara vila i hundra år, börjar närma mig min gräns nu.