Obegripligt

Det är många som läser mitt dravel

Jag har ungefär 100 läsare om dan - obegripligt! Vem läser mitt dravel?? Att ni orkar? Vad i det jag skriver är överhuvudtaget intressant? Nåja , skyll er själva 😊

De som känner mig vet att jag inte är riktigt frisk i huvudet. Men de finns där ändå - jättekonstigt!! Men samtidigt så skönt - TACK! Fast kanske ni som läser och inte känner mig oxå förstår att det inte är riktigt som det ska i huvet på Frk Anna!? Ni har så rätt.Jag är rätt rubbad 😊

Min utredning närmar sig med stormsteg.  Jag har tagit otaliga prover - även en drog screening där en kvinna tittade på mig genom ett litet fönster samtidigt som jag skulle kissa i en liten plast mugg för att se om jag  går på några droger , Vilket jag INTE gör och ALDRIG har gjort - förutom snus då =) Att pinka när en främmande människa tittar på en är inte lätt men det gick. Alla prover visar sig vara normala - det är iofs skönt att veta det.

Utredningen är en  bipolär utredning. har jag det ? För mig kvittar det om jag har 15 diagnoser eller ingen , Jag måste få hjälp! 20 års kamp har satt sina spår, Jag orkar inte toklänge till. Helt enkelt - det liv jag lever . det är inget liv! Eller begriper jag inte att livet ska vara såhär? Jag får se. Och är det så så får jag se hur jag löser det.

Jag har inget problem med diagnoser- jag har det omkring mig. Däremot har jag aldrig tänkt så om mig själv. Jag har en kronisk deviciderande depression -  Det har det stått på mina läkarintyg i 15 år . Alternativt klinisk depression. Har dock aldrig fattat riktigt vad det är ,inte orkat bry mig -  jag mår dåligt - har mått dåligt länge -punkt. Ge mig mer mediciner så blir det nog bra. Fem års terapi - borde ha hjälpt? Kanske jag inte försökt tillräckligt.

Är det så så är det.  Jag är ingen psykolog men accepterar det om det är så .Min chef ( som jag känt i 100 år samt gamla vänner har anat att det nog är så) stöttar och det är en sån otroligt skön känsla.  I 20 år drygt  har jag förstått att nått fel i huvet är det på mig. Men vad?

Tyvärr har många sårats/skadats på vägen. Mina barn har upplevt mig som riktigt sjuk. Självklart har det påverkat dem och jag skäms så. Tack Gud så har jag och barnen en bra relation trots att jag varit en pissmamma mellan varven Gråtit som en unge på jobbet , men de underbara människorna  där stöttar - konstigt men känner en otrolig omtanke för det.

.De kärleksrelationer jag har haft har alltid slutat i kaos. De jag har träffat har fallit för den Anna som är glad, karismatisk och social. Min intelligens och allmänbildning. Tyvärr så är jag inte så hela tiden - förstår att de känner sig lurade . Att de tror att jag spelat ett spel är förståeligt men jag styr inte över det. Jag skyller inte på någon ev diagnos men fixar inte att hålla huvet ovanför ytan 24/ 7 året om. Förr eller senare går det åt helvete.

Att gråta i veckor,en sjuk ångest som gör mig totalt knäpp och förlamad. Elsa får mellan varven pinka på mattan i hallen - jag fixar inte att lämna sängen. Panik som visar sig på så många dåliga sätt.Hjärnan funkar inte - jag beter mig illa och fattar det inte.När paniken lagt sig inser jag vad jag gjort. Förlåt alla som jag terroriserat och gjort illa.Allt dumt jag sagt...

Jag har försökt döva alla mina  skitkänslor med allt mellan himmel och jord. Hög musik så att jag inte hör mig själv,balansövningar,sömn,mediciner,promenader,isolering,terapi,sjukgymnastik,mat,och  även alkohol.Tips från coachen - alkohol funkar för stunden men inte efteråt. Ångesten dagen efter är vidrig! Det är inte värt det.

2017 blir förhoppningsvis året när jag lär känna mig själv.

Nu fortsätter min lördagskväll med soffan och min partykompis Elsa