Sov Gott

Idag är det en vecka sedan

Jag vet inte vad jag ska kalla det, kanske intuition.  Hursomhelst så ville jag inte lämna dig ensam över natten. Det var något som kändes livsviktigt! Varför det var så kan jag inte svara på, ingen trodde att det skulle hända den natten/morgonen. Visst, du var gammal och trött men hade suttit uppe på dagen och varit "som vanligt".

Inte så att du inte skulle få någon tillsyn alls men nattpersonalen hade ju andra som behövde hennes tid.

Du skulle inte lämnas en endaste minut. Om ångest eller smärta kom ville jag att du skulle få hjälp genast -vilket du fick, två gånger. Jag kände mig lite besvärlig mot personalen men nu i efterhand var det mycket bra att jag kallade på dem.

Lilla lilla pappa som en fågelunge i den stora sängen. Trött och väldigt mager. Jag baddade dina läppar med en svamp och försökte ge dig några droppar vatten men du vred undan ditt huvud.

När dina ögon var öppna och jag tittade in i dem såg du genom mig - långt bort någon annanstans. Förstod du att jag var där? När jag strök din kind tryckte du dig mot min hand, men förstod du att det var min hand? Det var inte viktigt, bara att du kände att du inte var ensam.

Vid halv 7 på morgonen somnade du in, Du var inte ensam - det var det viktigaste.

Så tacksam att jag följde min känsla 💓 Älskade pappa.

Min följeslagare

Den är ständigt i närheten

Ständigt. Långt långt borta så den nästan inte syns. Som en liten prick i horisonten, eller alldeles intill, flåsande i nacken. Sittandes  med ryggen mot mig, ruvande, väntar. Jag kan känna dess ögon i nacken, dess kyla, det går en ilning genom kroppen. Djupa andetag. Fokusera framåt! FRAMÅT!

Jag tittar försiktigt, försiktigt  över axeln och den väntar troget där, väntar på ett tillfälle. Kanske alldeles snart, kanske imorgon, ingen vet. Det enda jag med säkerhet vet  är att den kommer att komma. Oinbjuden.

Ser i badrumsspegeln att den sneglar åt mitt håll, den vill att jag ska veta att den finns där.Jag ligger i min säng, den sitter på sängkanten - Glöm inte att jag finns här! Glöm aldrig det! Det är du och jag för livet!

Att ständigt vara på sin vakt  hjälper inte, den skyr inga medel, slår till när jag inget anar. Vill den komma , så gör den det. Kommer smygande sakta ,sakta eller kastar sig över mig som ett rovdjur som vill slita mig i stycken. Jag blundar hårt, händerna för öronen och håller andan. Det hjälper inte. Den tvingar sig på.

Försöker att  hissa vit flagg och bjuda in
.- Kom, ta mig i handen, se mig i ögonen ,krama mig. Säga - Jag är inte rädd för dig , bli min vän, trots att hela min kopp skriker av obehag. Om jag bjuder in kanske den lämnar mig fortare.

Om vi ändå ska följas livet ut är det nog det bästa sättet trots allt.