Min följeslagare

Den är ständigt i närheten

Ständigt. Långt långt borta så den nästan inte syns. Som en liten prick i horisonten, eller alldeles intill, flåsande i nacken. Sittandes  med ryggen mot mig, ruvande, väntar. Jag kan känna dess ögon i nacken, dess kyla, det går en ilning genom kroppen. Djupa andetag. Fokusera framåt! FRAMÅT!

Jag tittar försiktigt, försiktigt  över axeln och den väntar troget där, väntar på ett tillfälle. Kanske alldeles snart, kanske imorgon, ingen vet. Det enda jag med säkerhet vet  är att den kommer att komma. Oinbjuden.

Ser i badrumsspegeln att den sneglar åt mitt håll, den vill att jag ska veta att den finns där.Jag ligger i min säng, den sitter på sängkanten - Glöm inte att jag finns här! Glöm aldrig det! Det är du och jag för livet!

Att ständigt vara på sin vakt  hjälper inte, den skyr inga medel, slår till när jag inget anar. Vill den komma , så gör den det. Kommer smygande sakta ,sakta eller kastar sig över mig som ett rovdjur som vill slita mig i stycken. Jag blundar hårt, händerna för öronen och håller andan. Det hjälper inte. Den tvingar sig på.

Försöker att  hissa vit flagg och bjuda in
.- Kom, ta mig i handen, se mig i ögonen ,krama mig. Säga - Jag är inte rädd för dig , bli min vän, trots att hela min kopp skriker av obehag. Om jag bjuder in kanske den lämnar mig fortare.

Om vi ändå ska följas livet ut är det nog det bästa sättet trots allt.