Relationer

Jag tycker att relationer är svårt..

Då menar jag inte ytliga relationer där man bara surrar om oväsentligheter som väder och vind. Man tjenar på folk och pratar om ditt och datt - hur enkelt som helst!  Nä, relationer som "känns" i själ och hjärta är toksvårt - om ni förstår hur jag menar. Det är som att jag inte har något filter utan allt åker rakt in där det lägger sig och gror.

Jag vet inte varför jag blir rädd och gärna drar mig undan under en mossig sten eller blir otrevlig och dumdryg. Eller jo, det vet jag..det är enklare så, just då.. 

Jag antar att det har med tilliten att göra, men hur i helsicke ska man veta om man kan lita på någon? Hur vet jag att det jag berättar i förtroende inte sprids vidare? Hur vet jag att det som sägs till mig är sant?  

Upptäcker ännu en gång att jag är en aning paranoid.

Den enda jag litar på till 100% är mig själv och jag är minsann inte speciellt trevlig mot mig själv mellan varven..konstigt..jag är urkass på att hålla löften till mig själv..

Att ha tonåringar i huset gör att tilliten testas till max och behöver ständigt förnyas. 

Men det är väl å andra sidan det som kallas att leva i  nuet?!