Förvirring

Jag är en dubbelnatur...

...fast å andra sidan är det kanske en del av att vara människa, vi kanske fungerar så allihopa.

Jag har en hjärna och en kropp  - det är dock jobbigt mellan varven att de hör ihop. Att de samarbetar men även motverkar varandras syften är frustrerande. Så skönt det vore att koppla bort dem från varandra mellan varven. Att bara behöva tänka eller bara känna.  Att ha en on/off knapp bakom örat. Jag VET att det inte funkar så, det handlar om att lära sig att hantera det på nått vis. Att lura sig själv är klurigt men tydligen ska det gå. Måste iallafall ge det ett försök.

Jag vet inte om ni förstår hur jag menar så jag tänker ge några exempel.

• Ofta känner jag mig så vidrigt ensam. Ensam i hela universum! Det är som om jag lever i en parallellvärld, tittar ut och ser hur andra lever sitt liv. Samtidigt vill jag verkligen bli lämnad ifred. Låsa in mig i en garderob och bara vara där med mig själv tills allt blir bra. Hokus pokus lixom. 
• Samtidigt som jag verkligen vill leva länge, åldras och upptäcka ser jag ingen mening med det. Vad ska det vara bra för? Vad spelar det för roll , vi ska ju alla dö nån gång.
• Jag skrattar , flamsar och är så glad, Roliga spralliga sociala Anna! Inuti gråter och vrålar jag så högt att jag ibland tror att det ska höras. 

Ja ni förstår hur jag menar?  Jag tror inte att jag är unik när det kommer till konflikter i sin egen kropp. Jag kan med mitt förstånd veta och förstå men kroppen säger mig nått helt annat. Den går på högvarv - varningslamporna blinkar! Vad händer? Fly!!! 

Jag måste ha tillförsikt.. Jag vill så gärna  att jag tillsammans med min samtalspartner ska lösa den gordiska knuten. 

Har ni några "lurahjärnantips" får ni mer än gärna dela med er av dem i kommentarsfältet.

Ha en fortsatt skön söndag i det soliga / blåsiga vädret!