Döden

Det finns bara en sak som vi med säkerhet vet och det är att vi alla en gång ska dö.

Häromdagen var jag med min pappa på fonus för att ordna ett telegram till en släkting som gick bort förra veckan. Väl där börjar han fråga kvinnan bakom disken hur kremering gick till och var man kunde välja att bli begraven. Kan två urnor placeras brevid varandra, han hade då min mamma i åtanke. Genast kände jag ett obehag - varför är det så svårt att prata om döden?

Stämningen lättades en aning när pappa berättade historien om dottern som satt vid sin mammas sjuksäng och diskuterade hur hennes begravning skulle gå till. De kunde inte komma riktigt överens så nästa dag kommer dottern igen och säger - NU har jag bestämt hur begravningen ska gå till, varpå den gamla mamman svarade - Du får göra vad du vill och sjunga vilka sånger som helst på begravningen för jag tänker då inte vara med!! 

Fonuskvinnan berättade då historien om de två vännerna som möts och den ena frågar - Tänker du gå på Kalles begravning? Den andre svarar då - Nä, det tänker jag inte. För han kommer inte att komma på min!

Döden har ingen ålder, den kan komma när som helst. Egentligen är jag inte rädd för den men vill att den ska komma snabbt och inte vara något som innebär lång väntan och smärta.

OJ vad det här inlägget blev allvarligt ... Hmmm, hursom så gäller det väl att leva livet fullt ut och inte gruva för döden. Den kommer att komma och man kanske borde försöka bli vän med den?