Rehab

Jag är i ett sammanhang som inte alltid är alltför bekvämt.

Rehabilitering i grupp - egentligen inget för mig alls!!  Jag kan vara trevlig och personlig men ALDRIG privat med människor jag inte har fullt förtroende för ( och inte ens alltid då heller).Men samtidigt är det  nyttigt att möta det jobbiga och inse att det funkar det med. Möte med människor man aldrig annars hade valt själv ger mig perspektiv på så mycket. Samtidigt vet jag inte om den här "resan" ger mer än det tar. Att lyssna på andras problem har jag egentligen inget emot men att se det som rehabilitering tror jag inte riktigt på. 

Jag blir fascinerad och avundas människor som lyckas ta itu med sitt liv MEN låter det för bra för att vara sant så...

Att lyssna på andra människors erfarenheter och helveten är nyttigt mellan varven men ( tycker jag) ännu viktigare att få höra hur människan i fråga lyckades vända på sitt skenande tåg. Att "bara" ändra sig är för mig inget svar. Ge mig exempel och tankesätt som jag förstår. 

Med tanke på min tillits brist till andra människor så är ärlighet tokviktigt för mig. Att sitta i timmar och lyssna på någon som "landat i sig själv" , "aldrig mått så bra" , och "väljer rätt" faller platt till marken när det efter viss återkoppling och följdfrågor står klart att människan i sig är en bluff och långt ifrån ärlig!!  Vad är det för fel med att erkänna sina svagheter oxå? Jag strävar inte efter att bli perfekt och felfri - det är något man får jobba med tills den dag man dör. Måste ALLT i livet vara 100% perfekt och rätt? Varför är det så fult att vara svag mellan varven och varför ljuger man om sitt liv? Håll käften istället!!!

Fast det kanske är det som är nyckeln till ett bra liv? Ljug, fantisera, låtsas och glöm för fasen inte att ytan måste vara perfekt!!! Många och långa uppdateringar på facebook som ger ett sken av att att man lever ett liv maximalt kan ju vara första steget...