Det är så svårt att förstå.
           


Dina mörkbruna ögon har fått en lätt grå dimma över sig.

Dina sträva händer är nu mjuka och fläckade av ålder.

Ditt mörka hår har blivit alldeles vitt och tunt.

Ditt knivskarpa minne som kunde berätta så många historier är nu som att försöka hitta i en labyrint.

Att sitta och prata i timmar är dåtid.

Dina starka armar som kunde ro mitt i forsen har nu fullt upp med att greppa en kopp med kaffe.

Benen som bar dig långt ut i skogen och myrar på bärplockning är nu så tunna och svaga.

Det är så konstigt, den där starka kroppen som orkade nästan allt behöver så mycket vila nu.



Jag vet att vi alla blir äldre, att vi inte kommer att finnas för alltid.

Du finns och har funnits hela mitt liv - kan inte ens föreställa mig något annat 💓