Ensamhet 

Å

Det senaste året har varit så konstigt på många vis , 2020 är ett år jag tyvärr kommer att minnas. 

Jag tror att många känner precis som jag - ensamheten har varit fruktansvärd.

 I mars 2020 gjorde jag en hjärtbypass , pandemin hade precis kommit till Umeå. Det innebar att ingen fick hälsa på mig på lasarettet, ingen personal kramade om mig som tröst när jag var förtvivlad , hade ångest eller ont  , INGEN tog i mig om det inte var under operationerna eller förberedelser innan. Att det dessutom blev komplikationer och jag tillbringade sex veckor i ett sjukrum (som inte fick lämnas  pga covidpatienter på avdelningen ) gjorde inte saken bättre. När jag äntligen fick komma hem till mitt trygga bo ekade ensamheten mellan väggarna eftersom jag lever själv. Inget som jag har upplevt som jobbigt förut.

Jag har aldrig i  mitt liv känt mig så ensam som det senaste året. Otaliga är de  kvällar jag har jag gråtit mig till sömns. Många tankar som snurrat det inte finns svar på - och ingen att bolla dem med kl 04. 

Jag är övertygad om att människan behöver gemenskap och massvis med kramar för att må bra , det har iallafall mitt senaste år visat mig. Jag behöver andra människor . Det kan gå flera dagar utan att jag pratar med någon utom min hund. Jag vet att vi är många som mår dåligt av pandemin så det är inget ”tycksyndom” inlägg. 

Det som däremot kan provocera mig är de som lever med barn eller partner, har ett jobb och får utbyte där ,beklagar sig. Visst har deras liv oxå förändrats men inte till den grad som ensamstående sjukskrivna med utflugna barn som har fullt upp med sina liv. Att man dessutom försöker följa de råd som behöva för att lindra smittan ...... kommer inte ihåg när jag var på lokal senast. Sociala Anna har blivit ett minne blott. 

Försöker att se positivt på framtiden, fick min första spruta idag så hoppet finns om en bättre framtid. 

KRAM till er alla , antar att ni behöver den lika mycket som jag.